Vad är Stagflation?

Vad räknas som stagflation?

Stagflation kan ses som en sammansättning av begreppen stagnation och inflation och beskriver en samhällssituation där både arbetslösheten och inflationen är hög. Ekonomisk stagflation innebär alltså att ett land under en längre tid haft en avsaknad av ekonomisk tillväxt, vilket kallas för stagnation, och att den allmänna prisnivån i samhället stiger samtidigt som pengarnas värde minskar, vilket sker vid inflation. Normalt pratar man om stagflation när den ekonomiska tillväxten årligen är lägre än 2–3 %.

Stagflation under 70-talskrisen

Världsekonomin drabbades för första gången av stagflation under 1970-talets lågkonjunktur när en svag ekonomisk tillväxt och ökande arbetslöshet i västvärlden sammanföll med en hög inflation. I normala konjunkturcykler brukar arbetslösheten öka under lågkonjunkturer när inflationen är låg, och sjunka i samband med högkonjunkturer när inflationen är hög. 70-talskrisen innebar helt enkelt en helt ny typ av ekonomisk situation än de föregående konjunktursvängningar som förekommit under tidigare decennier.

Kan vara svårt att åtgärda problemen vid stagflation

I en stagflation kombineras alltså de negativa sidorna från både en högkonjunktur och en lågkonjunktur, vilket såklart gör tillståndet problematiskt. Dessutom är problemen svåra att åtgärda, då de politiska åtgärder som oftast tas till för att dämpa inflationen kan leda till ökad arbetslöshet, men om de inte vidtar några åtgärder riskerar istället inflationen att vara fortsatt hög. Det blir alltså en ond cirkel där BNP-stabiliseringen och prisstabilisering går mot varandra. Därför kan det vara svårt att påverka situationen med hjälp av exempelvis styrräntan, vilket är centralbankens huvudsakliga penningpolitiska vapen. Det bästa sättet för ett land att undvika stagflation är därför att jobba förebyggande och att öka produktiviteten i det egna landet.